Vi har väl alla någon gång varit med om att kliva in i ett rum, befinna oss på en plats, känna en doft eller kanske träffa en person som väcker en känsla inom oss. En känsla som ibland kan vara positiv och ibland mindre trevlig. För några veckor sedan väcktes ett minne hos mig, som triggade igång en påminnelse om en önskad dröm.
När jag flyttade som fosterbarn upp till lilla byn Jormvattnet i Jämtland, då var jag en ganska trasig sexåring. Med upplevelser som man kan tycka att ett barn aldrig borde behöva få utstå och uppleva.
Men som liten hade jag redan en fantastisk inre värld. Jag älskade att drömma, att visualisera den värld som jag ville leva i. I min lilla lilla värld av drömmar.
Oftast drog jag mig då upp till skogen och vandrade, där kände jag mig hemma och i balans. Där kunde jag gråta utan att någon skulle tycka och ifrågasätta. Prata högt och få intuitiva svar. Luta mig mot ett träd för att bara få vara. Jag kände intuitivt vad som fick mig i balans, exakt som nu i vuxen ålder.
Men jag hade också en favoritplats inne i vårat stora hus. Jag älskade att krypa upp på fönsterbrädan inne i mitt och min lillasysters sovrum och titta ut genom fönstret. Först fick jag plocka undan mammas överflödiga pelargonier och syrrans burkar med infångade insekter… sedan kunde jag få plats att Drömma, Visualisera. Mina ögon vilade på den stora åkern utanför. På rönnträden som ibland var överfulla av röda bär. På sjön och på fjällen runt omkring med de snövita topparna.
Jag minns att jag tänkte när jag satt där – när jag blir vuxen ska jag ha ett hus med stora fönster med en fönsterbräda som jag kan sitta på och titta ut, som jag gör nu.
Det minnet väcktes till liv för några veckor sedan.
Ibland hjälper jag fotbollsklubben Skövde AIK att städa lägenheter där spelare och tränare har bott. I en av lägenheterna fanns ett fantastiskt burspråk, perfekt bredd för min lite större rumpa än som jag hade som barn…
Jag tog en paus, kröp upp i det inbjudande burspråket och titta ut genom det nyputsade fönstret. Drömde, visualisera och faktiskt fällde en tår.
Visst är det ganska fantastiskt med kroppen och våra sinnen, där minnen kan väckas till liv som gör att vi färdas tillbaka i tiden.
Vissa minnen får kroppen att le, vissa skapar en känsla av att behöva helas och läkas.
Vi gör alla ett val av hur vi väljer att gå vidare med minnet.
Mitt minne var positivt, inget behövde helas eller läkas. Jag valde därför att rita ett burspråk i min redan skapade visualiseringstavla, som en daglig påminnelse av en önskan i livet. Ett burspråk med mjuka kuddar, där fantasin kan flöda fritt. En plats för mig själv eller tillsammans med någon jag älskar och som älskar mig.
Har du ett minne du behöver hjälp att hela och läka? Jag finns här om du behöver 🌸
All lycka och Kärlek till dig 💖
Kramar från Anki / AnnChi
💚 Till KONTAKTSIDAN
💚 Vill du få Inspirationsmejl från mig en gång i månaden? Anmäl dig då HÄR
💚 Vill du få alla mina inlägg när de kommer, plus lite extra? Följ mig på Patrion – Livsenergi med AnnChi