Jag vaknade tidigt en morgon i veckan av en inre mening – Ja visst har Anki konstiga saker hemma hos sig – Ord som uttalades till ett barn, av en tidigare vän för många år sedan. Den ”konstiga saken” var min lyckogroda som jag hade placerad på mitt skrivbord, en lyckogroda med ett mynt i munnen som enligt Feng Shui symboliserar lycka och välstånd inom flera plan och områden.

Jag blev lite överrumplad över klumpen i magen som bubblade upp av minnet, hur minnet fortfarande fick mig att plötsligt känna mig utanför, annorlunda och lite sårbar i ensamheten.

Relationer har alltid varit något av en akilleshäl i mitt liv då jag ofta känt mig lite annorlunda. Jag har bland annat saknat samhörigheten i mitt andliga tänk. I mina känslor kring den immateriella världen och mitt intuitiva intresse av (i mina ögon) vackra kristaller.

I vuxen ålder med utmattning i ryggsäcken, där jag under många år på djupet rannsakat mina egna skuggsidor. Jag fick lägga andras behov åt sidan en stund, för att istället själv ta tillvara på mina utbildningar inom personlig utveckling. Bland annat Terapeutisk Healing, Reiki och Coachande samtal, all den kunskapen har jag riktat inåt för att möta mina personliga trauman.

Ni vet talesättet ”skomakarens barn går oftast i de sämsta skorna”. I mitt fall som terapeut, tidigare fanns ”inte tid” att finnas för mig själv. Men lyssnar vi inte på kroppen så hittar kroppen ett sätt att bli lyssnad på. Som en utmattning till exempel. Kroppen är din inre kompass – I tystnaden blev det lättare att hitta mitt YES och mitt flow i livet.

>>När en tanke eller ett minne dyker upp och skapar en obekväm känsla i kroppen, då handlar det om att där ligger något obearbetat<<

Jag la därför min ena hand över klumpen i magen när jag fortfarande låg kvar under mitt varma sköna täcke, tog några medvetna andetag och gjorde en kort meditation. Skickade massa, massa Kärlek till mitt vuxna jag och till mitt osäkra inre barn som kände sig utanför och konstig. För mig blev det en väldigt vacker stund och ett helande i den tidigare så tunga känslan.

Plötsligt dök ett annat minne upp istället. Ett mycket trevligare minne från ett samtal i förra veckan som fick hela min kropp att le. I ett samtal med min vän Sanne kom orden rakt från mitt hjärta – Tänk att man kan hitta en bästa vän när man fyllt 50 år.

Sanne bor i Västerås, lever och arbetar i den energi som jag har saknat hos en vän under så många år. Andligheten, kristaller, eteriska dofter, ödmjukheten, nyfikenheten över livet. Det i kombination med ett glas bubbel och lite choklad då och då. Hennes hemsida hittar du HÄR.

När jag nu sitter här med min dator i knät och skriver orden till dig som vill läsa, hör jag Ainbusk sjunga inom mig…

”Se mig för den jag är

Låt mig få komma nära

Till era hjärtan så som den jag är.

Den jag försöker vara

Ge mig min morgondag

Min enda önskan nu och är

Älska mig för den jag är…”

Textraden skulle också fram till dig som läser mitt inlägg, det var så tydligt.

Idag har jag hittat min tribe och känslan av samhörighet, hos Sanne och många fler. Några bor en bit bort från mig, men de får mig alla att le.

Visst kan tunga minnen komma och knacka på en kort stund ibland. Men minnen är en inre berättelse och berättelser kan omskapas. Från något tungt till något mjukt, vackert och lätt.

Har du minnen som väcker något obekvämt inom dig, då är jag bara ett samtal bort.

All lycka och Kärlek till dig ❤️

//Anki