Vi föds naturliga – men lär oss att bli normala. Livet handlar kanske om att hitta tillbaka till det naturliga igen…
I helgen har jag nästan bokstavligen bott på min balkong. Öppnat upp fönsterna och släppt in lite vind i värmen. Men jag klagar inte, tvärtom. Jag har njutit. Jag har fått sol på min kropp som jag älskar, samtidigt som jag fortsatte att lyssna på Gudinne Summit och blivit inspirerad av andra kvinnors berättelser.
Fina du, texten nedan växte fram efter att jag för andra gången lyssnat på historianalytikern Agneta Nyholm. Hon uttalade orden: ”Inte naturligt, utan normalt”. De orden stannade kvar i mig.
När jag var sex år, skulle fylla sju flyttade jag och mina två syskon till en fosterfamilj. Jag kände mig aldrig riktigt hemma, kände mig utanför och längtade jättemycket tillbaka till staden (Östersund), till barnhemmet där vi hade bott några månader innan vi kom till vår nya familj. På barnhemmet fick jag måla och skapa i play do. Jag älskade att få stå vid staffliet och måla hästar och prinsessor i vackra rosa fluffklänningar och klackskor.
Det var en fin tid då jag äntligen fick göra det som kändes naturligt för mig. Skapa med händerna. Forma det som ville komma fram. Det fanns inget rätt eller fel. Bara lust. Och lyhörda vuxna.
Enda stället jag kände mig riktigt hemma i den nya lilla byn var i skogen där jag gick och pratade med ”någon” om livet och om mina känslor. Kramade träd för att få tröst. Plockade stenar och kottar som ”pratade med mig”… ja ni förstår vart jag vill komma. Jag var inte riktigt som alla andra i byn, och det kände mina känselspröt.
Tidigt började jag trycka undan det som fick min inre glöd att blossa. Istället blev jag den duktiga flickan… vilket premierades. Vem vill inte höra att man är duktig… Pappa sa också gång efter gång att jag skulle gifta mig med en pojke i byn och ta hand om honom. Min lott i livet var med andra ord att ”serva andra”.
Familjen vi kom till hade en bondgård och min lillasyster stormtrivdes bland alla djuren. Hon hade redan då skinn på näsan och visade tydligt att hon trivdes hemma hos djuren. Idag har hon hästar, katter, höns (och säkert något mer som jag inte vet om) och bor på sin egna gård. Hon har också en kennel Emblagårdens där hon föder upp Newfoundlandshundar.
Och min storebror var redan som liten outgoing och hade fått talets gåva, så pappa upprepade gång efter gång att min bror skulle bli präst eller journalist. Idag jobbar han som journalist på en tidning i Östersund.
Det slog mig när jag skrev detta, att vi alla tre faktiskt följde det som glödde inom oss. Skillnaden var bara att min glöd var svårare för omgivningen att förstå…
Och som sagt, det upprepade mantrat ”min lott i livet att serva andra”, de orden har jag levt efter.
Sedan kom den andra utmattningen. Min kropp sa stopp. Det blev början på en ny stig, min stig. Där jag blommar, där jag växer. Där livet känns sant och där hjärtat får visa vägen.
Ingen i min familj följer min blogg eller är nyfiken på vad jag gör. För dem är jag den där ”hokus pokus”-Anki. Likaså bland några vardagliga relationer. Jag dömer absolut ingen utan det är så det är. Givetvis tycker jag det är tråkigt men jag vet också att vi människor känner trygghet i det som är invant, det man känner igen.
Vi människor söker gärna det vi kan bevisa och ta på. Men hur bevisar man intuition? Hur väger man Kärlek? Hur mäter man en känsla? Bara för att något är osynligt betyder det inte att det finns…
Som jag skriver på min sida OM ANKI ”Jag är övertygad om att det finns en immateriell värld. Att livet består av så mycket mer är det fysiska som vi kan ta på. Om vi tar exempelvis Kärlek – Personen kan vi ta på men känslan. Energin har ett osynligt band… men den finns där, eller hur. Osynlig för blotta ögat…”
Jag älskade båda mina nya föräldrar. De tog emot oss alla tre och gjorde så gott de kunde utifrån det de själva fått lära sig från sin barndom. De var båda närmare 60 när vi kom till dem. I vuxen ålder fick jag veta att mamma var andlig och nyfiken som jag, men att hon i sin tur tryckt undan det som glödde inom henne. En man hade sagt till henne att det var ”onormalt” att yoga. Och glöden släcktes av hans ord.
Min tro är att vi alla föds med en inre kompass. Ibland tar livet oss långt ifrån den… men den slutar aldrig att visa vägen hem.
Fina du:
”Minns att för det som känns naturligt i ditt hjärta behöver inte alltid vara det som omvärlden kallar normalt.”
Vad i ditt liv känns allra mest naturligt för dig idag? Följer du den känslan?
Om inte… våga.
Tack för att du läser, lyssnar, gillar, kommenterar, delar. Utan dig hade inte den här kanalen varit levande 🙏❤️🙏
Med hjärtat som kompass – Anki
💚YOUTUBE – Luta dig tillbaka, blunda en stund och lyssna på dagens inlägg. Samma rubrik som ovan ✨Inte naturligt, utan normalt✨
💚 Vill du få texten direkt till din e-post samt lite extra bonus och första tjing på tips och erbjudanden? Tryck då HÄR
💚Att läsa mina texter är gratis, men jag tar tacksam emot en donation via swish 070-6520974. (Skriv ”gåva”), Tack 🙏