När ljudet från vardagen tystnar blir det lättare att höra sitt eget hjärta…
I torsdags, på veckans varmaste dag gick jag och min vän Mia andra delen av vår vandring längs Billingeleden. Ett fint sommarprojekt vi valt att uppleva tillsammans. Med lunch, frukt, nötter och vatten i våra ryggsäckar startade vi denna dag vid Silverfallet för att efter dagens vandring bli upphämtade av en vän på en parkering i Öglunda. En vandring på 13 kilometer.
Bland solmogna hallon, små bäbisgrodor vid en sinande bäck och symboliska hjärtan längst vår väg, vandrade vi tillsammans i insiktsfulla samtal men också i den naturliga tystnaden där hjärtat får mer utrymme att höras.
När vi närmade oss vandringens slut stod vi uppe på toppen av Jättadalens branta klippstup och kunde se över hela Vallebygden och ända till Kinnekulle. Upplevelsen tog nästan andan ur mig. Vilket oerhört vackert landskap jag får leva, andas, vandra och bo i. Tack 🙏
Jag som är lite höjdrädd tyckte det var liiite läskigt med magkittlande stup när vi skulle vandra ner till mötesplatsen, men tacksamt fanns där både rep och kedjor att hålla sig i.
Ofta när jag är ute och vandrar eller rör mig ute i naturen, brukar jag tänka på alla de människor som en gång vandrat precis där jag går. Deras visdom. Deras liv. I min känslovärld vilar deras energi fortfarande i marken under mina fötter.
För flera tusen år tillbaka… då fanns de nog inga rep eller kedjor att hålla sig i…
Därför kändes det både vördnadsfullt och symboliskt att få möta den gamla offerkällan som mötte oss vid foten av stupet. Jättadalens offerkälla.
Under lång tid trodde människor att källans vatten hade läkande och magiska krafter. Människor reste ofta dit för att dricka vattnet och offra mynt eller andra metallföremål som en gåva till källans krafter.
När jag satt på huk och drack ur källan tänkte jag på vad som hänt mig den sista tiden… kreativiteten som börjat flöda igen, hur jag känner att naturen och lugnet drar i mig mer och mer. Att jag på djupet har hittat hem till mitt autentiska jag.
Inom mig hörde jag affirmationen som jag delade med mig av i förra inlägget –När livskraften vaknar inom oss.
”Jag släpper det som inte längre tjänar mig och välkomnar tillit, glädje och kärlek”
Jag sa orden tyst för mig själv, precis där på platsen där jorden, vattnets och universums energier möttes.
Jag hade inga mynt att lägga i källan men jag lämnade lite nötter som gåva till småfolket som hjälper till att ta hand om vår natur. Jag tackade dem och jag tackade också alla visa kvinnor som banat väg för att jag lättare ska kunna leva mitt andliga liv. Utan häxprocesser och rädsla.
Det här är rikedom för mig. Inte det storslagna eller kostsamma, utan de enkla stunderna där hjärtat får vila. En stig genom skogen i naturens omslutande energier. Porlande vatten.
Eller som kvällen innan vandringen, fullmånen som spred sitt sken där jag satt ute på min balkong, insvept i en varm kofta.
Finaste du, har du också någon gång besökt en plats som väckt något inom dig? En plats du fortfarande bär med dig i hjärtat?
Tack för den här stunden.
Landade orden i dig, dela gärna 💚
Med hjärtat som kompass – Anki
💚YOUTUBE – Luta dig tillbaka, blunda en stund och lyssna på dagens inlägg.
💚 Vill du få texten direkt till din e-post samt lite extra bonus och första tjing på tips och erbjudanden? Tryck då HÄR
💚Att läsa mina texter är gratis, men jag tar tacksam emot en donation via swish 070-6520974. (Skriv ”gåva”), Tack 🙏
💚Vill du dela inlägget och tipsa andra om min hemsida och det jag skapar, då blir jag jätteglad 🤗
Med hjärtat som kompass – Anki